Shaun Costello, USA 1975
Video-X-Pix
Skribent: Germund
Vad i all sin dar har pornostaren Mary Stuart gemensamt med karaktärsesset Albert Finney och skämtaren Bill Murray? Jo, hon har faktiskt gestaltat Dickens odräglige girigbuk Scrooge i en saftig vuxenversion av klassikern En julsång på prosa. Finney gjorde det i en musikal och Murray i en modern, svart humoristisk variant. Vid sidan av George C Scott, som spelade rollen på TV, torde Finney och ironiske Bill vara de namnkunnigaste Scrooge-tolkarna genom åren. Men pojkklippta brunetten Mary Stuart är utan tvekan den sexigaste. Och mig veterligen den enda kvinna som porträtterat denna litterära surgubbe.
Charles Dickens (1812-1870) är väl allra mest känd för Oliver Twist och David Copperfield men jag tror inte det finns några porrfilmatiseringar av dessa. En julsång på prosa skrev Dickens (ska försöka undvika att göra mig lustig över den uppburne författarens efternamn) 1843. Handlingen utspelas på julafton då elakingen Ebenezer Scrooge får oväntat besök. I en serie syner visar tre andar honom hans barndom, ungdom och framtid. Framtiden är rena helvetesvisionen men Scrooge får en chans att ändra sitt leverne. Av ren förskräckelse blir han hur snäll som helst och delar ut julklappar till fattiga och efterskänker skulder. Något för våra fallskärmsdirektörer att tänka på!
En julsång på prosa har blivit film otaliga gånger och första versionen spelades in redan 1908. Bäst rykte har Brian Desmond Hursts Andarnas natt (Scrooge/A christmas carol, 1951). En filmatisering som är trogen förlagan och med en lysande Alastair Sim i titelrollen. Smutsigast rykte - om nu någon överhuvudtaget minns filmen - har förstås Shaun Costellos porrupplaga The passions of Carol. Costello - S/M-freaket med titlar som Dominatrix without mercy (1976) på sin tveksamma meritlista - har dock levererat en ganska mild och skämtsam Scrooge-variant. Vi befinner oss där i ett vintrigt New York i mitten av 70-talet och Carol Scrooge heter den fruktade redaktören för sexmagasinet Biva. Hon behandlar sina anställda som skit och låter exempelvis layoutansvarige Bob (spelad av en ovanligt tam Jamie Gillis) jobba på självaste julafton. Och precis som i förlagan gästas vår grinige huvudperson av tre andar. Helvetesvisionen i det här fallet betyder att om Carol inte sköter sig slutar hon som billigt fnask på Times Square. Och det vill förstås inte fröken Scrooge som istället blir så snäll så snäll och i en rörande slutscen önskar hela världen god jul.
Mary Stuart är bedårande i huvudrollen. Jag vet dock i stort sett ingenting om denna dam och har mest avnjutit henne i mindre portioner i exempelvis Gerard Damianos Härligt syndiga miss Aggies memoarer (Memories within miss Aggie, 1974) och Radley Metzgers Naken, het och lättsinnig (Naked come the stranger, 1975). Så det kändes uppfriskande att se henne i en rejäl roll. Hon medverkar under sin "Merrie Holiday"-pseudonym och filmen vimlar av bekanta p-ansikten från förr: mr Gillis har samlag under granen med sexiga blondinen Kim Pope, Sonny Landham gör en kul Burt Reynolds-imitation och Marc "10½" Stevens (ett av branschens AIDS-offer) är slemmig värre som vålnaden Marley. Men trots att det är en Costello-produktion (han har regisserat under "Amanda Barton"-pseudonymen) är det en rätt så gullig liten våffla. Och så ska det väl vara så här i jultider? Enda småkinky ögonblicket är då Carol minns sin barndom och blir fistfuckad av Susan Sloan som använder en dockarm (!) för ändamålet. Även Alan Marlow uppträder i denna scen och samtliga beter sig som förvuxna småbarn.
Allt som allt fem knullavsnitt, men skojigast är spelscenerna däremellan. Och Costello, som alltid varit bra på att förse sina p-rullar med effektfull bakgrundsmusik (minns bara Bernard Herrmann-tonerna från lavemangseposet Waterpower (1977), vräker på med härligt bjällriga jultoner. The passions of Carol (som aldrig gick upp på bio i Sverige) är ett fint exempel på Golden Age-porn som bäst.
