Nja, någon damernas riddare var förvisso inte John Leslie men hans sätt att förena råknullande med en avspänd attityd och ett stort garv gick hem i stugorna och gav honom en sorts hjältestatus. Hans vildsinta blick under älskogen kallades i branschen för "råttlooken" och den virvlande tungan gjorde honom lite till en porrens Gene Simmons. Men Leslies renommé bland industrins kvinnor var alltså inte det allra bästa och exempelvis Lisa De Leeuw klagade på att han bara brydde sig om sin egen njutning och var hopplöst fixerad vid att bli kysst och smekt över bröstet. Seka ansåg dock att John mognade med åren från att ha varit en odåga som ändrade i manus bara för att få sätta på den brud han fann mest attraktiv för stunden. Fast till skillnad från vännen&kollegan Jamie Gillis (som av någon ödets ironi också han gick bort i fjol) ställde Leslie nästan aldrig upp på förnedringsporr. Och det får väl anses värt att lägga på pluskontot. Undantag fanns förvisso som slipprig förövare i pseudonymen "Jennifer Rays " (tror knappast någon kvinna låg bakom den filmen...) våldtäktsthriller Expensive tastes (1978) men det är inte sån vi minns Leslie. Nej, för oss i fanklubben var han den skojfriske kanaljen med glimten i ögat. Ständigt på jakt efter ännu en erövring.
John Leslie kom till världen fredens år 1945. Knappast med nån jäkla silversked i munnen. Ung, kåt och pank sökte han lyckan i San Francisco under det flower powerdoftande 1970-talet. Måleri och rock´n´roll var förutom läckra brudar hans passion. Ett tag hade han ett band som inte gjorde några djupare avtryck i musikhistorien. Och inte heller fanns väl där talang nog att bli en ny Dali. Men när någon undrade om han inte kunde tänka sig att knulla framför kameran så slog hämningslöse John till direkt. Inget att förlora. 1975 skedde debuten i Bernard Morris Mary! Mary! - en orgie i vällust (Mary, Mary) och första tjejen att på film få smaka Lesliedolme hette Sharon Thorpe. - Vilken häck! Henne måste man ju bara knulla! minns en lyrisk Leslie i en av sina många herrtidningsintervjuer där han gärna gav sken av att Pornotopia var ett smärre paradis och han själv drog vägen fram som riddaren av det runda ordet.
Under tidigt 1980-tal snubblade jag och polarn ofta in på stadens porrmatinéer. Flickorna kring det runda ordet (Talk dirty to me, 1979) gav oss knappast ståkuk men en ny filmidol var född - John Leslie! Ajö, James Dean, Brando & Pacino. Nu var det en fräck och snabbkäftad knullmaestro som gällde och en man som säkert gav fullständigt fan i Stanislavskij. Han håvade in porroscars som bäste skådis ändå, inte minst för paradrollen som Jack i Talk dirty-serien. Anthony Spinelli (1927-2000) regisserade den första och efterföljaren Inget att dölja (Nothing to hide, 1981). Två filmer i vilka en annan begåvad p-aktör, Richard Pacheco, spelar Leslies sjukligt blyge kompis Lenny. (Spinelli byggde sina karaktärer på Steinbecks tragiska antihjältar från Möss och människor.) Sedan dök där upp en massa falska sequels regisserade av andra och ibland inte ens med Leslie i titelrollen. Tim McDonalds Talk dirty to me II (http://www.blogger.com/img/blank.gif1983) håller dock måttet och Leslie överträffar här nästan insatsen i Spinellirullarna.
Om Bogart hade sin Huston och De Niro sin Scorsese så hette Leslies motsvarighet Spinelli. Hos Spinelli kom Leslie alltid bäst tillrätta. De vilda kvinnornas natt (The dancers, 1981) och Dixie Ray - Hollywood star (1983) är exempel på andra samarbeten där Spinelli/Leslie firade triumfer. Superpotente John gjorde också bra ifrån sig i Robert McCallums bägge Suzie Superstar-musikaler (1983, 1985) där han gestaltade cyniske rockmanagern ZW (en typ Leslie var väl förtrogen med) som tog puddingar som Shauna Grant, Traci Lords och Ginger Lynn under sina vingars beskydd. Listan på minnesvärda Leslie-porrisar kan göras hur lång som helst. Han var alltid bra. Möjligen var en del av filmerna lite sämre...
På 90-talet började även Leslie känna av tidens tand och det var dags att pensionera sig framför kameran. Men han hade lärt en del under åren hos Spinelli och gjorde snart succé som framgångsrik videoregissör. Något han var sysselsatt med fram till sin alltför tidiga död. En decemberdag i San Francisco sade hjärtat stopp och porrfilmen hade förlorat ännu en av sina allra största profiler.
(Foto: Rick Hall)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar