Ännu en porrlegend död

Den 7 november dog Andrea True av hjärtproblem vid en ålder av 68 år och därigenom gick en av porrens största crossover-stjärnor ur tiden. True medverkade i uppskattningsvis ett 60-tal porrfilmer under 70-talet och början av 80-talet, bland annat Deep Throat 2, men är mest känd för att hon också hade en kort musikkarriär. 1976 släppte hon discosingeln "More, more, more" som nådde en fjärdeplats på Billboard-listan och även var en hit i bland annat Storbritannien och Tyskland. Den följdes av tre album, varav det sista övergav disco för hårdrock, bara släpptes i Europa och floppade. Hade hon inte fått sin sångröst förstörd av en halsåkomma kunde det dock ha blivit fler. Nu försökte hon i början av 80-talet istället återuppliva den porrkarriär hon övergett för musiken, men utan framgång. Större delen av 80-talet ska hon udda nog ha försörjt sig som "spåtant", men musikframgångarna fortsatte att ge utdelning i form av royalties och 1993 hade engelska Bananarama en mindre hit med en cover på "More, more, more". På äldre dar flyttade True från New York till Woodstock.

Ni kan läsa mer om henne här.


Andrea True - "More, more, more":



Och så hittade jag ett klipp på YouTube där True spelar mot Jamie Gillis (jag tror filmen är The Seducton of Lynn Carter). Eftersom min käre kollega Germund som ni kanske förstått är Gillis-fantast så kan jag inte låta bli att lägga ut det:



/ Magnus

Riddaren av det runda ordet

skribent: Germund




Nja, någon damernas riddare var förvisso inte John Leslie men hans sätt att förena råknullande med en avspänd attityd och ett stort garv gick hem i stugorna och gav honom en sorts hjältestatus. Hans vildsinta blick under älskogen kallades i branschen för "råttlooken" och den virvlande tungan gjorde honom lite till en porrens Gene Simmons. Men Leslies renommé bland industrins kvinnor var alltså inte det allra bästa och exempelvis Lisa De Leeuw klagade på att han bara brydde sig om sin egen njutning och var hopplöst fixerad vid att bli kysst och smekt över bröstet. Seka ansåg dock att John mognade med åren från att ha varit en odåga som ändrade i manus bara för att få sätta på den brud han fann mest attraktiv för stunden. Fast till skillnad från vännen&kollegan Jamie Gillis (som av någon ödets ironi också han gick bort i fjol) ställde Leslie nästan aldrig upp på förnedringsporr. Och det får väl anses värt att lägga på pluskontot. Undantag fanns förvisso som slipprig förövare i pseudonymen "Jennifer Rays " (tror knappast någon kvinna låg bakom den filmen...) våldtäktsthriller Expensive tastes (1978) men det är inte sån vi minns Leslie. Nej, för oss i fanklubben var han den skojfriske kanaljen med glimten i ögat. Ständigt på jakt efter ännu en erövring.

John Leslie kom till världen fredens år 1945. Knappast med nån jäkla silversked i munnen. Ung, kåt och pank sökte han lyckan i San Francisco under det flower powerdoftande 1970-talet. Måleri och rock´n´roll var förutom läckra brudar hans passion. Ett tag hade han ett band som inte gjorde några djupare avtryck i musikhistorien. Och inte heller fanns väl där talang nog att bli en ny Dali. Men när någon undrade om han inte kunde tänka sig att knulla framför kameran så slog hämningslöse John till direkt. Inget att förlora. 1975 skedde debuten i Bernard Morris Mary! Mary! - en orgie i vällust (Mary, Mary) och första tjejen att på film få smaka Lesliedolme hette Sharon Thorpe. - Vilken häck! Henne måste man ju bara knulla! minns en lyrisk Leslie i en av sina många herrtidningsintervjuer där han gärna gav sken av att Pornotopia var ett smärre paradis och han själv drog vägen fram som riddaren av det runda ordet.

Under tidigt 1980-tal snubblade jag och polarn ofta in på stadens porrmatinéer. Flickorna kring det runda ordet (Talk dirty to me, 1979) gav oss knappast ståkuk men en ny filmidol var född - John Leslie! Ajö, James Dean, Brando & Pacino. Nu var det en fräck och snabbkäftad knullmaestro som gällde och en man som säkert gav fullständigt fan i Stanislavskij. Han håvade in porroscars som bäste skådis ändå, inte minst för paradrollen som Jack i Talk dirty-serien. Anthony Spinelli (1927-2000) regisserade den första och efterföljaren Inget att dölja (Nothing to hide, 1981). Två filmer i vilka en annan begåvad p-aktör, Richard Pacheco, spelar Leslies sjukligt blyge kompis Lenny. (Spinelli byggde sina karaktärer på Steinbecks tragiska antihjältar från Möss och människor.) Sedan dök där upp en massa falska sequels regisserade av andra och ibland inte ens med Leslie i titelrollen. Tim McDonalds Talk dirty to me II (http://www.blogger.com/img/blank.gif1983) håller dock måttet och Leslie överträffar här nästan insatsen i Spinellirullarna.

Om Bogart hade sin Huston och De Niro sin Scorsese så hette Leslies motsvarighet Spinelli. Hos Spinelli kom Leslie alltid bäst tillrätta. De vilda kvinnornas natt (The dancers, 1981) och Dixie Ray - Hollywood star (1983) är exempel på andra samarbeten där Spinelli/Leslie firade triumfer. Superpotente John gjorde också bra ifrån sig i Robert McCallums bägge Suzie Superstar-musikaler (1983, 1985) där han gestaltade cyniske rockmanagern ZW (en typ Leslie var väl förtrogen med) som tog puddingar som Shauna Grant, Traci Lords och Ginger Lynn under sina vingars beskydd. Listan på minnesvärda Leslie-porrisar kan göras hur lång som helst. Han var alltid bra. Möjligen var en del av filmerna lite sämre...

På 90-talet började även Leslie känna av tidens tand och det var dags att pensionera sig framför kameran. Men han hade lärt en del under åren hos Spinelli och gjorde snart succé som framgångsrik videoregissör. Något han var sysselsatt med fram till sin alltför tidiga död. En decemberdag i San Francisco sade hjärtat stopp och porrfilmen hade förlorat ännu en av sina allra största profiler.


(Foto: Rick Hall)

Bob Guccione död

Marilyn Chambers, Aunt Peg, Joe Sarno, Jamie Gillis - och nu även Penthouse-grundaren Bob Guccione. 79 år gammal avled han i cancer på ett sjukhus i Texas den 20 oktober.

Men nåja, han hade i alla fall ett intressant liv bakom sig. Han föddes i New Jersey av sicilianska föräldrar, funderade i ungdomen på att bli präst, men gifte sig innan han ens fyllt tjugo. Det första äktenskapet varade dock inte länge och efter skilsmässan reste han till Europa för att måla. Där umgicks han tidvis med kulturella storheter som Picasso och William S. Burroughs men hamnade i London på grund av kärleken. I den brittiska huvudstaden försörjde han sig som tecknare innan han 1965 började ge ut tidningen som skulle göra honom till en av världens rikaste män. En framgång som tog fart på allvar sedan han 1969 flyttat hem till USA.

I USA fanns förvisso redan den väletablerade och oerhört framgångsrika Playboy, men Guccione valde att satsa på en lite fräckare framtoning. Tidningen var först med att visa könsorgan och i slutet av 90-talet började man inte bara visa penetration utan även flirta med fetischisterna genom till exempel bilder på urinerande kvinnor. Och istället för långa intervjuer med mainstreamkändisar och noveller av författare i Nobelprisklass skrev man om konspirationsteorier. Något som visade sig vara ett framgångsrikt koncept, för periodvis låg Penthouse före Playboy i upplagestatistiken under 70- och 80-talen. Enligt Forbes hade Guccione 1982 en nettoförmögenhet på 400 miljoner dollar.

För dessa pengar gjorde Guccione framstötar även i andra branscher. Han låg bakom Tinto Brass ökända film Caligula och finansierade Roman Polanskis betydligt mer kritikerhyllade Chinatown. Dessutom drog han på 90-talet igång ett stort casino-projekt i Atlantic City, vilket dock ledde till mångmiljonförluster och den bankrutt som 2003 tragiskt nog tvingade honom att lämna ifrån sig livsverket. Därutöver startade han ett antal tidskrifter förutom Penthouse, såsom kvinnotidningen Viva (med den senare legendariska Vogue-redaktören Anna Wintour som modeansvarig) och vetenskaps/science fiction-tidskriften Omni. Det kan även nämnas att han plöjde ner stora pengar i Formula One-sponsring såväl som i en imponerande konstsamling (såld i samband med konkursen) med verk av bland annat Picasso, van Gogh, Dalí, Renoir, Dürer och El Greco.


Idag finns Penthouse förutom i USA även i Storbritannien, Nederländerna, Tyskland, Portugal, Spanien, Grekland, Bulgarien, Ungern, Ryssland, Nya Zeeland och Thailand. Den säljer långt ifrån lika mycket som för ett par decennier sedan, men lär nog finnas kvar ett bra tag till.

En viss amerikan vid namn Gillis

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

Porren i mainstreammedia

.

Upptäckte av en ren slump, då jag googlade efter något helt annat, en halvgammal nyhet från Helsingborgs Dagblad som tycks mig hämtad ur en parallell och bättre värld. Helt sakligt och med hyfsad längd berättas där om att "världens äldsta porrbutik" Blue Movie i Köpenhamn ska läggas ner. Ungefär som om det hade varit frågan om världens äldsta skivaffär eller videobutik.

Porren är ju normalt knappast något våra medier rapporterar om annat än som ett problem. SvD Näringsliv har aldrig haft ett uppslag om Private, trots att det är ett bolag med svenska rötter som tillhör de världsledande inom sitt område. SVT har aldrig gjort ett hemma hos-reportage hos Puma Swede, trots att hon tillhör världens största porrstjärnor inom MILF-kategorin. DN Kultur har aldrig skrivit om hur Mike Beck i sina porrkomedier förvaltar en ursvensk buskistradition. Det närmsta man kommer, förutom HD:s rapportering om Blue Movie:s nedläggning är väl de små notiserna nyligen om Joe Sarnos död.

Men vad vissa än tycker om det så är porren idag en för många människor naturlig del av populärkulturen och namn som Rocco Siffredi, Ron Jeremy och Jenna Jameson förekommer långt ifrån bara i pornografiska sammanhang. Undersökningar visar också att inställningen till porren blir allt mer positiv bland ungdomar. Inte så att de nödvändigtvis anser all porr med samtyckande vuxna vara okej, men de inser i alla fall att porr inte behöver vara något förkastligt.

/ Magnus

En liten titt bakom lustans gröna dörr

-

Marilyn är död. Nix, skräckrockande Manson har inte trillat av pinn och jag är faktiskt medveten om att Hollywoodgudinnan Monroe redan är borta sedan många herrans år. Så vilken Marilyn är det som åsyftas? Marilyn Chambers såklart! För oss pornofiler finns bara en Marilyn och det är flickan som gömde sig "bakom den gröna dörren". Men nu finns hon alltså inte längre.

Redan som elvaåring satt jag och stånkade över bioannonserna där jag villigt lät mig förföras av Marilyns sensuella blick. Och jag noterade minsann att Bakom lustans gröna dörr (Behind the green door, 1972) var en av få porrisar som fick fin kritik även i den seriösa pressen. För att inte tala om Bertil Wredlunds Filmårsboken 1973 där sexakterna till min oerhörda glädje ingående beskrevs. Hör bara: "...på scenen förevisades en serie sexnummer som börjar med att Marilyn Chambers (vit aktris) sexuellt masseras av flera kvinnor på en gång. Därefter har hon samlag med en färgad aktör iförd vita trikåbyxor men med blottade genitaler...". Särskilt det där med de vita trikåbrallorna gjorde mig vild av upphetsning. Snacka om att längta efter att bli stor och få ta del av denna film. Förvisso hade jag klasskamrater som smet in på snuskiga non stop-föreställningar (vill minnas att de snackade sig saliga över den franska våfflan Pussy talk) men jag var alldeles för blyg för att hänga med på dessa styva pojkars barnförbjudna upptåg. Så det blev att snällt sitta och vänta på att videoapparaten hamnade i (nästan) var mans hem. Och besvikelsen blev förstås enorm (inte så ovanligt när man har alltför uppskruvade förväntningar): negern i trikåbyxorna kändes mest löjlig (Johnny Keyes hette han, före detta boxare som halkat in i p-svängen) och även om Marilyn var söt gick sexakterna på rutin och hela filmen var rätt taffligt gjord. Tack&lov skulle Marilyn senare komma att medverka i betydligt bättre p-sammanhang och då fick jag oftast full valuta för hyrpengarna.

Marilyn Ann Briggs föddes 1952 i Providence (Rhode Island). Mamma var sjuksköterska och pappa reklamman. Förmodligen var det kombinationen ett fördelaktigt yttre och farsans kontakter som gjorde att Marilyn som mycket ung hamnade i reklambranschen. Under pseudonymen Evelyn Lang gjorde hon också pytteliten filmdebut i Barbra Streisand-komedin Ugglan och kissekatten (The owl and the pussycat, 1970) men att enbart vara fotomodellsnygg räcker inte alltid så långt i Hollywood. Någon större skådespelarbegåvning hade inte Marilyn och då lurar gärna porrerbjudanden runt hörnet. Första försöket i den vägen hette Together (1971) och var en såndär fejkdokumentär regisserad av Sean "fredagen den trettonde" Cunningham. Men det farligaste hon gjorde i den var att simma naken i en pool. Året därpå skulle dock Marilyn etablera sig som en av 70-talets största sexdrottningar då Bakom lustans gröna dörr (som emellanåt även kallades Porr med sug hemma i Svedala) slog ner som en bomb på blåa duken. Reklamgubbarna fick förstås panik och tvingades plocka bort Marilyns ljuvliga ansikte från tvålaskarna. Marilyn som hade skiftat sitt efternamn till Chambers sa adjö till reklamvärlden och satsade nu helhjärtat på porren. Hon kom att bli något av branschens helylletjej med sin fräscha och naturliga utstrålning. Privat dock en tuff affärskvinna som pallade trycket i den kanske sunkigaste av branscher. Något av en "pornografins Lill-Babs" om jag ska försöka översätta det hela till svenska förhållanden. (Barbro Svensson må rynka på näsan om hon nu till äventyrs läser Porrkultur men en sak kan hon inte förneka, nämligen att både hon och Chambers stod den legendariske showmannen Sammy Davis jnr mycket nära.)

Bakom lustans gröna dörr producerades av de ökända Mitchell-bröderna. Marilyn kom att medverka i fler av deras alster, till exempel The resurrection of Eve (1973), men 1977 tog karriären en intressant vändning då hon fick huvudrollen i David Cronenbergs skräckis Rabid. Hon var fortfarande ingen större aktris men funkade hyfsat i rollen som den stackars tjejen som sög blod via nån sorts tumörliknande utväxt på kroppen. Fast Rabid var om möjligt skummare än hennes p-rullar så någon entrébiljett till vanliga Hollywood gav den inte. 1980 var hon back in Pornotopia och gjorde succé i den flådiga lyxproduktionen Jag vill ha mer!/High society (Insatiable). Och det är här som den lille entertainern Sammy jnr kommer in i bilden. Den enögde sång&dansmannen älskade porr och det viskas om att han satsade en del pengar i finansieringen av Jag vill ha mer! Privat umgicks Sammy flitigt med Marilyn och hennes make Chuck Traynor.

Namnet Traynor får säkert mången läsare att rysa av obehag. Är det inte samme Traynor som så sadistiskt utnyttjade stackars Linda Lovelace? Har man läst och tror på Lindas självbiografi Skärseld så är det säkert så. Äktenskapet med Marilyn varade dock i elva år (1974-1985) och jag har aldrig hört några rapporter om att Chuck skulle misshandlat Marilyn eller tvingat henne ha samlag med hundar. Istället gjorde Marilyn sina bästa filmer under denna period, porr av verkligt hög klass. Godfrey Daniels, som regisserat Jag vill ha mer!, fortsatte med Up´n coming (1982) och Marilyns agerande (både i och utanför sängen) blir bara bättre och bättre. I rollen som countrystjärna får hon ge prov på sin sångröst i ett rivigt nummer som nog skulle fått Jill Johnson att hicka till. Men det man minns bäst av både Jag vill ha mer! och Up´n coming är Marilyns möten med porrikonen John Holmes. I den förra dyker han upp mot slutet och har ett fantastiskt välfilmat samlag med Marilyn. Men inte ens Holmes enorma stake är tillräckligt för Marilyn som efter han sprutat vrålar att hon vill ha mer. Och det skulle hon få. I den senare rullen är Holmes påtagligt sliten (just utsläppt från häktet där han suttit misstänkt för mord) och även här dyker han upp som "gästknullare" mot slutet. I en orgiescen är förstås höjdpunkten ögonblicket då Marilyn återigen får smaka på Holmes jätteorgan. Hon skriker med sin hest sexiga stämma och vrider sig som besatt under en mekaniskt pumpande Holmes. Tack vare Marilyns utspel är scenen oerhört erotisk men ändå blev det ingen porroscar. Branschens finaste pris (XRCO Award) skulle hon dock komma att erhålla 1984, även detta en Daniels-produktion betitlad Insatiable (Insatiable II). Marilyn vann dubbelt upp, dels för "bästa orgasmic oral scen" (delat med Robbie Dee) och dels för "bästa kinky scen" (delat med Jamie Gillis). Scenen med Gillis (Brooklyns svar på markis de Sade) är den proffsigaste s/m-scen jag sett på film. Masochistiska Marilyn verkar stortrivas under Jamies piska och han praktiserar även strypsex och droppar stearin på hennes sprattlande kropp.

Marilyn Chambers gjorde förhållandevis få porrfilmer. Hon gav aldrig upp försöket att ta klivet in i den normala filmvärlden men tyvärr erbjöds hon bara hopplösa roller i struntfilmer. Hennes sista rulle blev en typisk sådan, actiondramat Solitaire (2008) där hon agerade snut. Hon hade mer eller mindre lagt av porrandet då hon 1999 överraskande dök upp som 47-åring i Bättre begagnad (Still insatiable). En fräck satir där Marilyn föreställer senator Ballworth som vigt sitt liv åt att bekämpa pornografin. Hon kommer dock på andra (bättre) tankar. Fortsättningen, Bättre begagnad 2 (Dark chambers, 2000) har jag tyvärr inte sett, den lär utspela sig i en virtuell fantasivärld. Nu har hon lämnat oss men jag har i alla fall en massa härligt svettiga minnen kvar. Marilyn Chambers - en av de sista riktigt stora porrdrottningarna.

/ Germund

SEXTANTEN OCH PROFESSORN

-

Satte Torsten Jungstedt citronkolan i vrångstrupen när han fluktade in Långt ner i halsen på den ökända porrbiografen Hollywood? Ryktena florerar och hade jag bara fått chansen skulle jag förstås ställt den frågan till "filmprofessorn". För den obildade läsaren kan jag upplysa om att Växjö-sonen Torsten Jungstedt (1918-2006) var en av landets mest legendariska journalister och filmkritiker (du kan slänga dig i väggen, Nils Petter!). Han var bland annat verksam vid SR och Svenska Filminstitutet och många av hans TV-inslag är berömda, inte minst den ofta repriserade Beatles-intervjun från mitten av 60-talet. För att inte tala om det skojiga stumfilmsprogrammet Då går vi till Maxim som vid sidan av tant Anita och Televinken var det festligaste jag visste på den här tiden.

Om tant Anita är mina pojkårs favvo-hallåa så är utan tvekan Ylva Maria Thompson den kvinnliga TV-personlighet som betytt mest för undertecknad i vuxnare ålder. Så ni kan nog räkna ut i vilket exalterat tillstånd jag befann mig då Torsten Jungstedt bänkade sig hos Ylva Maria i Tusen och en natt. Alla tiders görgoaste sextant skulle ta pulsen på den verserade "filmprofessorn". Visst, herr Jungstedt hade även dykt upp i SVT:s Fräcka fredag med Malena Ivarsson, men det här var TV 1000, hårdporr och Ylva Maria. I sådana extremt syndiga sammanhang förväntar man sig inte att en seriös filmvetare deltar. Men där satt han. I egen hög person. Med sin karakteristiskt släpiga stämma och torra humor. Men nu berättade han inte om Bergmans filmiska gärning utan om porrbrudar med acneproblem.

Innan farbror Torsten sjunker ner i myssoffan säger Ylva Maria med adress till oss tittare att hon är glad att vi finns och vågar erkänna (åtminstone inför oss själva) att vi gillar att blänga på porr. "Kära Ylva Maria, tack också för att D u finns till!" tänker jag bakom min snyftnäsduk. Så kryper Ylva Maria lite närmare herr redaktören och ger honom den där plitiga blicken samtidigt som hon säger med förbindlig stämma:
- Roligt att du kunde komma hit.
- Ja, det var väl skrattretande. svarar herr redaktören lite spefullt.
Ylva Maria fortsätter med förväntan i rösten och nu sitter hon nästan i knät på Jungstedt:
- Berätta om porrens filmhistoria, för det är det nog inte många av porrtittarna som vet något om.
Herr Jungstedt harklar sig och plockar med sina glasögon. Är han måhända lite spänd i detta smutsiga sammanhang? Så kommer han igång och vi får lära oss att den första kyssen spelades in 1896 och tog femton sekunder. Porrfilmen kom förstås mycket tidigt och var väldigt hemlig på denna tid. Ylva Maria betraktar imponerat sin spränglärde gäst som envist fortsätter pilla på glasögonen och berättar att när han ledde Biodax i radion så utrustades han med ett frikort som beviljade gratis entré till samtliga filmer på repertoaren. Att herr redaktör´n även utnyttjade detta kort för att spana in den tidens p-filmsutbud skäms han inte för att erkänna och nu fnittrar Ylva Maria likt en skolflicka.

Jungstedt rynkar på näsan då han drar sig till minnes att den tidens sexbrudar hade kvisslor där bak. Russ Meyer-donnan Lorna Maitland var ett undantag. Han får något nästan andäktigt i rösten när han berättar om Lornas gigantiska byst som han fann arkitektoniskt intressant. Så följer en utläggning om hur den hårdpornografiska bomben briserade under tidigt 70-tal. Linda Lovelace tog Harry Reems långt ner i halsen inför flämtande åskådare världen över. Deep throat (1972) hette filmen och en annan stor hit var Bakom lustans gröna dörr (Behind the green door, 1973). Herr Jungstedt beskriver "trapets-scenen" ur den senare rullen och berättar att stjärnan, nyligen avlidna Marilyn Chambers, hade ett förflutet som Lux-flicka. - En idyllisk tid. sammanfattar farbror Torsken ... f´låt, Torsten, 70-talets porr-era. Ylva Maria ser uppriktigt rörd ut då hon får lära sig att den tidens snuskpublikum mest bestod av fryntliga om än stenkåta folkpensionärer. De små kepsgubbarna kom och gick non stop på stadens porrbiografer. Inte sällan med en klingande systempåse som enda sällskap. Till saken hör att gubbarna ofta blev så uppeggade att de glömde kvar påsen med starkvarorna inne i salongen. Då brukade någon annan liten farbror, eller möjligen vaktmästaren, springa efter och artigt lämna över de kvarglömda buteljerna. Ett evigt klirrande är vad redaktör Jungstedt bäst kommer ihåg från dessa charmiga porrföreställningar.

Till slut närmar sig stunden då Ylva spänner ögonen i sin gäst och frågar vilken som är hans egna allra första porrfilmsupplevelse. Herr Jungstedt vrider sig som masken på kroken och plockar snart nog sönder sina brillor. -Tja, du måste definiera porrfilm. stammar han men nämner efter lite hummanden Extas (1933) med Hedy Lamarr. En tjeckisk film som gav Hedwig Kiesler (Hedy Lamarr) biljetten till Hollywood och stjärnstatus. En ung Torsten Jungstedt fluktade in "världens vackraste kvinna", som Hedy kallades, på bio hemma i Växjö. Han glömmer aldrig hur kameran girigt panorerade lilla Hedy när hon sprang näck i en skog. Till och med en samlagsscen fick man se där Hedy låg underst och snubben överst. Man såg bara huvudena. För att få en naturlig orgasmreaktion tvingades regissören Gustav Machaty sticka Hedy med en nål i ena skinkan. Ylva Maria gnäggar förtjust och även herr Jungstedt drar på smilbanden åt vad han just sagt.

När det är dags att ta farväl säger redaktör Jungstedt, kanske i ett försök att rättfärdiga sin medverkan i programmet, att alla p-tittare borde läsa en god bok emellanåt. Sorry, Torsten, inte lönt att rekommendera böcker till oss illitterata runkare. Om det inte är en bok med snuskillustrationer, förstås! Boken Jungstedt tycker vi ska kolla in är Bare facts där man kan läsa om seriösa skådisar som visat sig näck på film. - Även om boken ni läser handlar om porrfilm har ni i alla fall lärt er något på kuppen. avslutar "professorn" det hela och Ylva Maria ler ljuvligare än någonsin.

Tyvärr blev det här med citronkolan aldrig utrett. Men vad jag hört älskade Torsten Jungstedt att smaska på citronkola i biomörkret. Och som den gentleman han var brukade han tömma påsen med citronkolorna i kepsen för att inte störa bänkgrannen med prassel. Något dagens ohyfsade biopublik borde tänka på!

/ Germund